Emetofobi
Emetofobi är en irrationell rädsla för att spy.
Men ingen gillar ju att spy.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.
Till exempel, många människor skulle inte vilja utforska grottor pga rädsla för ormar. Men en del människor med ormfobi (ophidiophobia) är rädda för att gå på trottoaren i Chicagos innerstad eftersom det skulle kunna finnas en orm där.
Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.
Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker.
Det finns en annan fobi relaterad till emetofofobi som kallas social fobi. (Social fobi är en generell rädsla att bli dömd av andra människor.) Människor som är sociofober är ofta rädda för att spy offentligt, men det är inte samma sak som emetofobi. Sociofober spyr privat, utan mer ångest än en vanlig människa. (Självklart är emetofober minst lika rädda för att spy offentligt som sociofober och några människor har både emetofobi och social fobi.) Sociofober gör klart för sig att de kan gå till en toalett om de behöver spy (och detta kan bli extremt, som att insistera på att få platsen vid gången på platser som är fulla med folk), men de gör inte alla saker som en emetofob gör.
Vad kännetecknar en emetofob?
Kostrestriktioner är universella hos emetofober. De flesta emetofober har en lista med mat som de inte äter eftersom de tror att de kan ge matförgiftning; många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. En del av maten som emetofober undviker har ingen självklar relation till någondera av orsakerna ovan. Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. (Lättaste sättet att bli av med en emetofob? Slicka på skeden när du lagar mat.) Ironiskt nog blir emetofober ibland misstänkta av andra att ha någon matstörning.
Jag beundrar dig Zara, för att du är så öppen som du är. Det ger styrka åt andra och även tillbaka till dig själv tror jag.
/
G
Jag har också kräkfobi. Minns inte ens när jag kräkte senast, för jag står alltid emot, hur sjuk jag än är och hur illa jag än mår - SKA INTE KRÄKA..
Kram
Jag är precis lika rädd för att spy!! Så jag lider med dig nu!!! Krya på er!!! Kramar
Hej Zara!
Jag lider precis som du av panikångest och emetofobi och det är fruktansvärt! Vi är fler därute som lider av detta, men det är inte alla som vågar berätta som du gör. Du är stark! Krya på er! Jag håller tummarna för att ni snabbt blir friska. Kram
Nu var inte min kommentar på något sätt riktad som kritik eller ifrågasättande av dig. Det hoppas jag du förstod. Helt enkelt bara en fråga. Men, men synd om du tolkar det som att jag kritiserar dig, för så var inte fallet
Nej jag uppfattade det inte som kritik, ville bara förklara och förtydliga vad det innebär att leva med emetefobi.
Du gumman, du nämnde handsprit men jag tror du glömde alla vitpepparkorn som ni har stoppat i er.ha.ha. Skoj i eländet, jag vet hur du är inför kräk men vill skoja lite om kornen. kram
Hela vår familj åkte på kräksjuka när tvillingarna bara var tre månader så jag kan ana hur jobbigt ni har det. En liten tanke bara... alla lever vi i vår egen verklighet och vardag. Oavsett om den ter sig lätt eller svår för andra är det denna, och ingen annan, som vi upplever... som jobbig, hemsk, fruktansvärd, härlig, lycklig eller "alldeles, alldeles underbar". En skitsak eller en tragisk händelse kan upplevas lika jobbig för olika personer och båda förtjänar lika stor empati.
Mina varmaste, starkaste styrkekramar till er.. och till alla Er andra som upplever er vardag jobbig just nu. Kram!
Jag kan förstå din rädla. Att kräkas är ju liksom att tappa kontrollen över sig själv på ett sätt. Man är helt utelämnad i den situationen.
Sen ligger det ju i en själv att man tycker det är jobbigt då någon annan spyr för att man vet känslan och hur hemskt det är !
Hoppas ni får ha lite tur snart med sjukdomar, snart är det vår då brukar det bli bättre !!!
Visst är det skönt att veta att det finns fler? Jag tycker iaf att det är starkt av dig att vara hemma med Ängla när hon är sjuk trots att du får panik.
Åh jag blir så less på en del människor!!!! Varför måste en del människor kommentera och ha åsikter om så himla mycket! Nu väljer du, Zara att (som inte så många människor) vara öppen med sin fobi och sina känslor inför det, VARFÖR måste man ens ha en åsikt om det? varför? Respektera det istället!! Alla är vi olika. Tycker att det var en direkt kritik ifrån dig som skrev inlägget, du bör omformulera dina frågor om du inte vill att det ska uppfattas på det sättet!
Du är stark Zara, hoppas att ni blir friska snart! (Du ser kanske på min mail vilken Malin som har skrivit vilket..!) Vi får ses nått när ni blivit friska!
Kramar på er!!!!
Du är stark Zara som berättat om denna fobi,jag vet ju hur det är....
Det här fixar du,det vet jag!
Kram Marie
Men herregud! Jag har ju redan förklarat att jag inte menade det som kritik utan bara en fråga. Varför måste då någon ifrågasätta DET?? Är ju lika dumt i så fall. Som sagt så undrade jag bara. Och om Zara själv inte uppfattar det som kritik så är det riktigt löjligt att någon annan gör det. Frågan var till Zara och jag fick svar från henne, det räcker för mig.
Zara du vet att jag läser din blogg ofta och gillar den mycket. Samt även de halsband jag beställt av dig :-)
Antar att jag i fortsättningen får ställa frågan privat till dig då du iaf besvara frågor på ett moget sätt.
Trevlig helg til dig och familjen
Jag visste inte att det fanns fler som mig eller att det fanns en fobi, men jag känner precis som du! Nu är det väldigt jobbigt att vara ute bland folk när man läser lite här och där att det går magsjuka. Beundrar dig verkligen! Kram
Hej!
Smyger in och läser din blogg då och då...Kul läsning! Och du är inte ensam om din Emetofobi! Jag är likadan! Det är jättejobbigt med detta men som du skrev står även jag för min nojja...
Krya på er!!!
Kram Eva-Marie
Hej!
Nog finns det många som oss där ute. Var själv ovetande om att det fanns en regelrätt fobi. Har alltid blivit kallad fjantig när jag uttryckt mitt obehag. För mig är det hela spektrat, att själv bli illamående, eller kräkas, att någon annan ska kräkas i min närhet, eller att komma i kontakt med kräk på något sätt. Allt är oerhört jobbigt, och kommer sig säkert av att jag mycket ofta var sjuk som barn, och att jag fortfarande har oerhört lätt för att bli illamående, men där spelar tyvärr fobin spratt med mig rätt ofta. En sak som försämmrat min fobi är mitt arbete, nej inte innom vården utan inom livsmedel, och turistbranchen. Kan ni fatta hur många magsjuka ungar man får handskas med under en vintersäsong i fjällen. Skit kul när föräldrar lite i förbifarten meddelar att deras unge kräkts över halva restaurangen, och de förväntar sig att en annan ska ta rätt på det. En rödel är att man alltid kan hänvisa till reglerna för livsmedelshygien, hanterqar jag maten så kan jag inte torka spyor. Nej det är rent utsagt vidrigt hur en del vuxna beter sig, men de flesta kan nog hantera det. Men vi med emetofoi har det förbaskat jobbigt, hur förklarar man för kollegan att man bara inte kan hjälpa till. Att man helst vill fly hem och gömma sig till dess säsongen är över. Här om veckan var en kollega magsjuk, var på väg att sjukanmäla mig. Det bästa vore ju att aldrig få veta. Men då infinner sig ju paniken i att inte veta, och tänk om man på grund av det utsätter sig för snitta.
Nu har jag inte ens kommit till hur jävligt det är att resa med allmänna medel, har inget körkort så det blir buss och tåg... Ni kan ju tänka er. Elelr som den gången i våras då jag tvingar pappa att tillsammans med mig byta buss i Grisslehamn, för att det var ett gäng aspackade killar ombord. Jag kunde bara inte vara kvar ombord, hade hellre gått hela vägen tillbaka till Uppsala.
Jag kämpar dagligen med att hålla fobin i schack, framför allt genom att tvinga min känslomässiga del av hjärnan att lyssna till den logiska. Hittils fungerar det och det är jag glad för. För jag kan inte tänka mig att gå igenom de terapiformer som kan få bukt med fobin. De är bara för svåra.
Har ju en del andra fobier också när allt kommer om kring, så jag kan ju börja med dem :) Härligt ändå att man inte är ensam i detta, trots att majoriteten av omvärlden inte förstår en. Jag är imponerad över emetofobiker som kan jobba inom vården, skola, eller skaffa barn, kan inte tänka mig något sådant alls.
Nu tänker jag låta min logiska del av hjärnan bekämpa min känslomässiga och övertyga mig att jag kan åka och hälsa på lillebror i vår, han har två ungar och så är det en ordentlg resa dit också.
JOBBIGT :o(
Min fobi är så konstig... Jag har inte spytt nu på 10 år... peppar peppar... men jag är ständigt livrädd och drömmer mardrömmar om det! Nu har det övergått lite till att jag nästan är mer rädd att ANDRA ska spy. Om någon spyr på fyllan går det okej, då vet jag att det inte smittar i alla fall även om jag håller mig på avstånd, men att min lillasyster ska bli sjuk känns som en ren katastrof! jag bosätter mig hos min pojkvän på vintern för att ingen i hans familj haft Det. Nu ska jag utomlands snart och vet hur lätt det är att bli matförgiftad. Borstar inte ens tänderna i annat än flaskvatten. äter inte lös glass, ber om dricka utan is i, äter i kycklig, skaldjur eller sallad som säkert är sköljt i deras vatten, det är jobbigt och det jobbigaste är att ALLA säger "jag tycker inte heller om att spy"
Heeej! jag har också emetofobi!! trodde fan de bara var jag hahah!
