´

Det har varit två intensiva men härliga dagar.
I går var en sådan härlig ute dag. En dag då det var en massa barn i parken så Ängla var aktiverad hela eftermiddagen och kvällen. En ny vän hittade hon och kom in och sa:
"Mamma, får jag leka hemma hos E?"
Min första tanke var NEJ! Inte för att jag inte tycker om barnet eller dess familj utanför att hon nu börjar bli så stor att hon kan gå själv till olika ställen. Gå själv runt häcken där jag inte kan se henne, där jag inte har kontroll.
Men jag bet mig i läppen och sa: "Ja visst, bara det går bra för hennes mamma!?"
Skickade med Ängla en lapp med mitt nummer samt vilken tid hon skulle komma hem.
Sedan såg jag henne försvinna bakom den där häcken.
På utsatt tid stod jag på trappen och såg min stora tjej komma sparkandes på sin sparkcykel.
Det är svårt att släppa taget om sina barn, i alla fall har jag det.
Man vill ju inte att något ont ska hända dem. Men jag antar att det blir lättare ju mer man ser att de klarar av det?
Hjälp, hon börjar verkligen bli stor!