Tivoliparken
I går åkte vi in till Tivoliparken (vår underbara park som vi har i K-stad, mitt i stan).
Vi hade lite pick-nick och sedan fick Ängla springa av sig.
Det behövde hon.
Känner att jag börjar landa & kan ta hennes trots utan att brusa upp vilket känns otroligt skönt.
Hann till och med krypa ned hos henne i sängen & läsa saga innan Älvin & Vilda började skrika.
När vi kom hem började jag må sämre.
Det går verkligen upp å ned.
Ena stunden är jag världens lyckligaste, nästa precis tvärtom.
Vet en del andra tvillingmammor som sagt att dom fick panik när deras män började jobba igen!
Å det kan jag verkligen förstå.
Jag känner en grym panik över när mamma m familj åker hem och jag blir ensam då Emil jobbar.
Han har en del kvällsjobb framöver och kvällarna är ju de som är svåra.
Då kommer oftast skriken & man kan omöjligen trösta två samtidigt som vill vara hos sin mamma.
Plus en 5 åring som oxå behöver sin mamma.
Men jag antar att det är övergående, babyblues eller vad det heter..
Bävar oxå inför alla besök.
Har väl jag aldrig gjort innan. Men jag känner mig så trött & känner en viss panik över det.
Samtidigt som jag vill träffa alla vänner & visa upp våra underverk.
Knäppt!
Men det är så det är just nu..
Mitt humör var likadant under en tid fast av helt andra orsaker, ett ex som inte kunde låta mig vara och som gjorde att jag spände mig OCH fick värk i axlarna. Efter varje gång jag skällt på Emelie under den perioden bad jag henne om ursäkt och sa att jag egentligen inte var arg på henne.
Hon tyckte säkert att jag var helt knäpp som betedde mig så men jag tror att det är därför vi står varandra så nära nu.
Kära Zara!
Jag förstår din panik över att folk vill komma och hälsa på, gör det enkelt. Låt gästerna ha fika med sig eller något gott att äta, utan att skämmas!! Det är bra när folk kommer, då är det många famnar som gärna hjälper till och tröstar och bär eller sitter och leker med Ängla en stund. Ditt svängiga humör är inget konstigt, helt normalt men ack så jobbigt. Det blir lättare framöver.
Kram Lotta
Åh vad jag känner igen det där Zara! Min man var hemma en månad och efter det trodde jag världen skulle rämna... Vår dotter var ju 2 år då, så visst var det tufft. Men det härliga är ju att man på nåt mirakulöst sätt orkar ändå. Och när den första intensiva perioden är över så kommer du känna dig som världens bästa och starkaste mamma! Som min bvc-sköterska brukar säga: ni har dubbelt så mycket skrik och blöjbyten, men också dubbelt upp av leenden och pussar! Och du, det är helt okej att bryta ihop ibland ;)
Ta hand om er! Ser fram emot halsbandet :)
