´

"En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig 

och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det 

är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med 

skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med 

andra och att förstå hur vanligt det är. ”Jag dör hellre än att kräkas” är ett uttryck som är talande.  

Vid andra fobier brukar en beteendeanalys, rangordning av undvikanden och en gradvis exponering ha 

god prognos. Vid kräkfobi brukar fobin kvarstå eller återkomma även om vederbörande kräks. En 

tillfällig lättnad, ibland euforisk, infinner sig innan fobin vanligen återkommer. 

Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan 

sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi slåss 

mot ett sinne och en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda. 

Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och leder till många förevändningar för att 

undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.  

Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det 

vara 15-30 år sedan senaste tillfället. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker 

förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella 

delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv 

beteendeterapi. Men ingen forskning finns som visar att exponering genom provocerad kräkning botar. "